Nu börjas det igen, syskon ska produceras. Ett tag kändes det som om alla vänner "var gravida", och nu något år senare så börjar det igen. Det är egentligen jäkligt trevligt, alla kompisarna har fått fylle chaffis ett par år till :) Men det är klart man kommer inte få se dem lika ofta vilket ju är synd.
Men det känns ju som om det är en bit bort att komma dit själv. Man måste ju träffa någon som man kan tänka att leva med först....
1 kommentar:
Jag har gjort det. Hittat nån att leva med, nån jag kan leva med resten av livet. Men det är inte lätt att ställa om från "Sambojoffe som egentligen lever ett singelliv och undviker commitments till varje pris" till att helt plötslig ha nån man vill dela allt med och kan tänka sig skaffa miniJoffisar med. Är ju så jävla stort, klarar jag det? Jag är ju själv fortfarande bara ett småbarn, en idiot. "Kan kalla maj för idiot, har jag ingenting emot, jag är en idiot. Mer än så kan ingen bli."
Skicka en kommentar